Det känns att det är måndag...

06:30, det är den tredje gången för i natt.
Jag hör lillans jämrande skrik, ett skrik som galopperar rakt in i mitt hjärtats mitt. Det är givetvis ingen fara för hennes liv, det vet jag. Men ändå tar jag mig i all hast in i hennes sovrum för att rädda henne. Rädda henne för vad vet jag faktiskt inte, men jag vet att när jag kommer in och lyfter upp henne från spjälsängen och känner hur hon lägger huvudet på min axel, då vet jag att jag just då är hennes räddare.
Yrvaken som jag är trampar jag givetvis på en vad min vänstra fot tycker är en allt för vass och hård leksak som ligger slängd på golvet. Jag biter ihop, försöker förgäves vagga och hyscha henne till söms. Det verkar gå, men just då, då hon verkar somna spänns hela hennes kropp som en indians pilbåge och ett högt skrik träffar mina trumhinnor som för flera månader sedan borde ha gett upp.
Jag tar med henne till vårat sovrum och lägger henne skrikande, nästan hulkande ned i sängen och smeker försiktigt på hennes rygg för att visa att jag finns där för henne. 
klockan är nu 07:05 och lillan sover äntligen. Jag själv försöker lägga mig ned jämte henne men inser rätt snart att jag inte förmår att somna om. 

Bilden jag bifogar är tagen i helgen då lillan med familj åkte upp till kusinens barnvälsignelse i Stockholm.

Kommentarer
Postat av: Far

Av kortet att döma tycks Aina gilla att åka bil, det kanske kan vara ett alternativ till att sova?

Kjell

2007-10-23 @ 11:25:24
Postat av: daddy

Sant, jag kanske ska prova att köra runt lite på vändplatsen med henne... bara inte jag somnar då jag kör ;)
Tack för en trivsam helg!

Din son

2007-10-23 @ 11:55:28
URL: http://daddy.blogg.se
Postat av: frugan

Kortet på lillan ger nog ingen riktig bild av verkligheten i bilen.

2007-10-23 @ 12:21:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0